Sov gott kära pappa

År 2003 var jag 11 år. Min pappa var 47 år och hade fått diagnosen Alzheimers. Då hade han visat symptom som liknat depression sen en tid tillbaka. När vi fick diagnosen förstod vi vad pappas huvudvärk och trötthet berodde på. Han var inte utbränd som läkarna tidigare sagt.

När vi fick diagnosen insåg jag att pappa alltid haft symptom som kan vara tecken på Alzheimers, så länge jag har minnas så har han gått undan när det kommit folk, haft plågsam huvudvärk, blivit så nervös att han spytt och behövt vila flera timmar under dagen för att orka.

Som den elvaåring jag var då tänkte jag att pappa skulle bli frisk och i den världen levde jag i flera år. Mamma försökte förklara, men jag blundade. Försökte tränga undan det. Men ju värre pappa blev desto svårare blev det att tränga undan tankarna kring sjukdomen. Vi fick hjälp av hemtjänstpersonal, det var nästan olika varje dag och det blev påfrestande för hela familjen. Vi visste ju att det var för pappas bästa, därför försökte vi stå ut..

Pappa började bli aggressiv, han skrek, svor och hotade, ögonen kunde svartna och han blev som en annan person. Stunden efter var han lugn, såg på mig med snälla ögon, en blick som sa: ”Förlåt, jag vet inte vad jag gör”.

Pappa kunde inte bo kvar hemma, det funkade inte. Vi var som fångar i vårt eget hem. Oktober 2006 flyttade min pappa till ett gruppboende för dementa, han hade bott där varannan vecka sen en tid tillbaka och han trivdes – men hade svår hemlängtan. Julen 2006 kom pappa hem, men det var sista gången. Han var rasande, skrek och svor att han måste få träffa sina barn. Men när han såg oss, skrek han ännu mer och ville inte se oss. Det blev omtumlande jul och efter det såg jag inte min pappa på 1½ år. Jag vågade inte hälsa på, ville inte se vad sjukdomen hade gjort mot honom.

På hans födelsedag våren 2007 åkte jag dit. Då sa han inte mycket mer än ”Mm” och ”Jaha”. Han gick med hasande steg och såg ut som en gammal man. Det var inte min pappa längre.Sen gick det bara nedför, han kunde inte äta, inte gå, det var som om han åldrades bakåt. När jag kom och hälsade på så kände han inte igen mig, hans blick var så tom…

I mars 2009 somnade min pappa in. Det var både en befrielse och en chockartad sorg som än följer mig varje dag. Jag gläder mig åt minnena som jag har av min friska pappa. För mig har det även varit en befrielse att äntligen kunna sörja, att se sin förälder sakta dö gör att man sörjer personen medan den lever i omgångar och det är en konstig och svår känsla.

Ingen ska behöva drabbas av Alzheimers och ingen ska behöva se sin förälder, släkting, vän eller syskon sakta tyna bort. Sakta dö ifrån en utan att man kan göra någonting. Ingen förtjänar det. Jag hoppas att sjukdomen Alzheimers en dag ska gå att bota. Att sjukdomen en dag ska försvinna.

Jenny Eriksson, födelseår 1992, var ung anhörig till sin pappa med Alzheimers