Carolines mamma

Carolines mamma

Det var hösten 2013. Jag hade precis tagit studenten och varit ute på min studentresa. När pappa hämtar mig på flygplatsen efter tre fantastiska veckor utomlands släpper han bomben. ”Bara så du vet, mamma är sjukskriven och kommer nog aldrig börja jobba igen.” Så många tankar och känslor uppstod på samma gång. Varför är hon sjukskriven? Hur länge har det här pågått? Varför har pappa inte sagt något? Varför ringde ingen mig?

Från början var jag bara arg. Jag kunde inte ta in att något var fel på min mamma, att hon inte var frisk. Jag var arg för att mamma och pappa drivit det bakom ryggen på mig och min lillebror. Jag var arg för att ingen ringde mig medan jag var bortrest. Jag var arg, och jag var arg på alla. Efter några månader fick mamma sin diagnos. Hon var 58 år och diagnostiserades med Alzheimer. Det kändes som att min värld rasade. Här stod jag, jag hade precis tagit studenten och skulle äntligen bege mig ut i vuxenlivet. Här stod hon, min superhjälte som inte längre var odödlig. Bilden av att ha mamma vid min sida vid alla livets stora milstolpar byttes ut mot en verklighet fylld av sorg, skam och ilska över all tid vi inte skulle komma att spendera tillsammans. Just sorgen av att se min mamma sakta försvinna från oss, trots att hon rent fysiskt fortfarande finns kvar hos oss, kändes bottenlös. Hur skulle jag någonsin kunna acceptera att min mamma inte finns kvar, trots att hon står framför mig? Än idag har jag inte accepterat det, men jag har lärt mig att leva med det.

Jag minns den dagen jag insåg att mamma inte längre kunde bo hemma. Jag försökte intala mig själv att det var för det bästa, att hon skulle må bättre när hon fick den omvårdnad hon behövde. Dock kunde jag aldrig skaka av mig känslan av att jag svek henne. Första natten hon sov på demensboendet låg jag sömnlös i min lägenhet. Hur mådde hon? Förstår hon vart hon är? Letar hon efter oss? Är hon rädd? Tar de hand om henne? Det dröjde någon vecka innan jag lyckades förmå mig själv att åka och hälsa på henne. När jag väl kom fram och såg henne kändes allt så absurt. Där satt hon, tillsammans med människor som var minst 20 år äldre än henne, och här ska hon nu bo. På ett demensboende. Men sen såg hon mig, och det syntes hur hon fylldes av en sådan genuin lycka. Då insåg jag att hon är där hon behöver vara, och att hon äntligen får den hjälp hon behöver. Hon är trygg, hon är omhändertagen och hon är fortfarande obeskrivligt glad varje gång hon ser oss.

I allt det jobbiga och all sorg har det funnits oerhört mycket ljuspunkter. Mamma fick genomföra resan hon alltid drömt om när hon och pappa fick uppleva Hurtigruten. Mamma blev till sist beviljad en fantastisk ledsagare som blev en höjdpunkt i hennes vardag. Varje gång hon pratade om sin ledsagare lyste det om henne och hon skrattade aldrig så mycket som när hon berättade om alla roliga upplevelser de delade tillsammans. Hon fick uppleva sin 60årsfest, en oförglömlig kväll där hennes skratt aldrig verkade ta slut, som för evigt kommer finnas kvar som ett av de ljusaste minnena jag har av henne. Det finns obeskrivligt många stunder där jag inte kunnat andats på grund av den obevekliga sorgen som ständigt ligger som ett berg över mitt bröst. Men för varje stund jag kippat efter luft i sorgen, finns det ljusa stunder som vi fått uppleva tillsammans med mamma och som för alltid kommer vara förknippat med lycka.

Jag minns den efterlängtade dagen när jag äntligen fick ta min socionomexamen och jag stod på scenen tillsammans med alla mina klasskompisar för att ta emot examensdiplomet. Jag kommer aldrig glömma ögonblicket när jag blickar ut över allas anhöriga och får syn på mina egna familjemedlemmar. Då sjunker det in. Alla är där. Alla utom mamma. För första gången

missar hon en milstolpe i mitt liv. Det är som att luften går ur mig. När jag sedan fick berätta för mamma att jag äntligen tagit min examen, skiner hon upp och ger ifrån sig ett glädjetjut. Och i den stunden känns allt okej. Då insåg jag att min mamma för alltid kommer vara där, bakom all Alzheimer, bakom all ångest och bakom all sorg. Där kommer hon för alltid stå, och hon kommer för alltid att vara min mamma.

Caroline Persson, födelseår 1994, Umeå.