Varför fick vi inte mer tid?

Jag var 17 år när allt började. Jag skulle fira min födelsedag hemma hos min föräldrar, Mamma hade bakat en tårta och Moster var där. På vägen hem erkände jag för första gången för en av mina närmsta vänner att jag trodde att mamma blivit sjuk. Hon hade betett sig annorlunda ett längre tag nu, det var allt från att hon ville sluta röka som hon hade gjort sedan hon var ung. Min kompis tittade först på mig lite konstigt, sen frågade hon om jag ville att hon skulle säga detta till Mamma. Jag sa nej. När vi kom hem fanns det allt mer tydliga tecken, Mamma var gudomlig på att baka men nu smakade inte tårtan hon hade bakat lika bra.

Min syster hade varit i Malta, och min Mamma hade glömt boka en resa åt henne. Det gjorde så att min moster ordnade en tid hos en doktor åt min mamma då även hon insåg att något var fel. Hon ville först inte godta det då mamma inte ansåg att hon var sjuk.

Mamma åkte till doktorn och därefter fortsatte undersökningarna. Tillslut skulle Mamma på röntgen i Umeå, men mamma trodde då att hon skulle bli opererad. Tre veckor innan julaftonen 2008 lades mamma in på sjukhuset för undersökning. När jag varit och hälsat på första gången satt gråten i halsen, jag kunde inte gråta inför mamma. Det som gjorde mig mest ledsen var nog att min egna mamma sakta men säkert tynade bort och inte längre kunde vara min mamma, såsom hon alltid varit. Att hon inte fick bo hemma och laga mat till oss, väcka mig på morgonen och skrika ett glatt hej när jag kom hem från skola!

Några dagar senare åkte jag dit igen för att hälsa på, min syster följde med. Mamma kunde fortfarande prata någorlunda, men hon ville inte ha sin pollypåse. Under många år har min mamma älskat Polly men nu var det inte längre intressant. Mamma började bli vild, hon packade sin väska varje dag för hon ville hem, hon till och med slog personalen när de försökte hindra henne. Det var ännu värre om pappa följde med till mamma, då var hon säker på att hon skulle få åka hem.

Den 23 december skrevs mamma ut. Min mamma, men en helt annan person. Hon hade nästan slutat prata och fick bara fram vissa ord.

Hon bodde hemma de närmsta månaderna, och vi fick hjälp med vård i hemmet. Eftersom pappa jobbade på dagarna kunde han bara hjälpa till de dagar han var ledig. Chefen förstod problemet men Pappa var ju tvungen att jobba! Mamma var inte längre min Mamma, jag blev arg på henne. Jag kunde ibland skrika, jag vet att det inte var hennes fel. Men ilskan inom mig att min mamma sakta men säkert försvann hade jag svårt att acceptera. Om vi skulle iväg och handla skulle mamma alltid kliva ur bilen vilket ledde till att jag fick slita in henne i bilen och ta på henne bältet. En gång hade jag en kompis med mig, när vi kom hem igen sa hon att jag var stark som orkade ta hand om min mamma. Jag hade inte tänkt på det så, att jag faktiskt tog hand om min egna mamma!

Några veckor senare fick mamma komma in på ett hem där personalen var underbara. Jag och min syster hälsade på Mamma så ofta vi kunde, det värsta var att åka därifrån. Hon grät så förfärligt mycket när vi åkte. Det var hemskt att se henne ledsen.

Den 15 december 2009 var vi på julbord hos min mamma, hon hade nu gått ner mycket i vikt och slutat prata.

Den 22e december köpte jag en julklapp till mamma, slog in den och åkte hem tillsammans med pappa. När vi just kommit hem fick jag ett samtal från hemligt nummer. Jag svarade först inte. När det var hemligt nummer brukade jag inte svara. Direkt efter ringde det igen. Jag svarade. Jag hörde på personen i andra luren att det lät illa, min mamma hade avlidit. Lämnat denna värld, mig. min familj. Allt. Jag kastade min telefon på min Pappa och föll ner på golvet. Benen klarade inte av att hålla mig uppe längre.

Jag vet att döden var de bästa som kunde hända min mamma. Hon mådde inte bra i den värld hon levde i, hon var här men ändå borta. Mamma hade blivit till någon annan, en annan människa. Det var som om hon nästan vore tom, hon kunde inte prata, nästan inte äta, kunde inte laga mat, se tv, sticka som hon älskade! Virka allt som hon i vanligt fall gjorde fanns inte i hennes värld längre.

Nu i efterhand så är jag glad, inte av att min Mamma är död. Utan att jag fick äran att ha den bästa människan på denna jord till min mamma. Jag lever som jag vet hon velat. Jag lever vidare med de bra minnena som hon gav mig. Jag lever för min mor. Det är hon som uppfostrat mig, fått mig till denna värld. Lärt mig rätt och fel. Stått ut med mig i all motvind och alltid varit min alldeles egna mamma.

Anna Isaksson Jonsson, född 1991 ung anhörig till frontallobsdement mamma.