Tio år vid sidan av vägen

Har länge känt att jag vill berätta om min mor. Hon hette Ann-Britt och lämnade oss för tre år sedan. Jag vill på något sätt berätta om hennes resa och hoppas att jag kan göra detta på ett bra sätt. Något som jag hoppas kan beröra så som hon har gjort hela mitt liv. Det är nu snart 14 år sedan som vi först fick reda på det. Att något inte stod rätt till. När min mor var 47 kom diagnosen och slog ner som en bomb i våran familj. Jag var då 18 år och visste inte något om vad det handlade om. Både jag och min bror hade reagerat på att hon tappade ord. Men vi tänkte båda att det var stress relaterat.

Alzheimers, vad var det? Var inte det sådant som gamla människor drabbades av? Inte våran mor som var ung och som alltid varit aktiv. Nu i efterhand vet jag att detta inte är något som vi hade kunnat påverka. Det som hände har varit en väldigt olycklig omständighet som drabbat våran mor och familj.

När jag var yngre ställde mor alltid upp. Det var skjutsar till träningar, matcher och mycket andra aktiviteter. När jag och min bror tackade för skjutsen sa mor ofta: ”ni får ta hand om mig när jag blir gammal”. Det var något som jag såg som en självklarhet, när den tiden skulle komma. Idag kan jag säga att när mor blev sjuk var jag en av dem som inte klarade av att hantera sjukdomen, kanske för att bilden som jag hade av att jag skulle vårda henne var helt annorlunda från den verklighet som skapats. Mitt sätt att hantera hennes sjukdom var att fly bort till annat. Mina försök att begripa och få någon ordning på vad som hände min mor färgades av andra motgångar och konflikter. En tid som gjorde att vi i familjen gled ifrån varandra och bearbetade våran sorg på olika håll istället för tillsammans.

I slutet av sjukdomen tappade mor förmågan att kunna svälja föda. Då kroppen inte får näring går allting väldigt fort. En tisdag ringde min far till mig. Han berättade då att det inte var långt kvar nu för mor. Min värld skakades om igen, även fast vi länge gått och väntat på den dagen kom det som en chock. Döden är på något sätt väldigt närvarande.

Jag sa till honom att jag skulle komma upp senare på dagen. Efter att vi lagt på ringde jag Viktoria min sambo. – Det är nog dags nu, far ringde nyss. Jag måste åka till mor. När vi lagt på kom tårarna och det gick inte att hålla dem tillbaka.

Det var en dämpad stämning hemma men det var också en hel del skratt. På något sätt kändes det trots situationen som att vi kunde slappna av. Vi turades om att sitta inne hos mor, få en chans att på nåt sätt prata ut. Jag vet inte hur länge jag satt eller hur mycket som mor hörde av det jag sa. Mor var väldigt trött och sov en hel del av den sista tiden.

Hennes andetag är ett av mina starkaste minnen jag har från de sista dagarna. Djupa och strävande, som om hon fick kämpa för vid varje att få syret i hennes lungor. Jag höll handen och pratade om mitt barn, hennes barnbarn. Om hur hon hade det och berättade om saker jag mindes från förr, från min barndom. Pratade om gamla minnen och hur mycket det betytt för mig att hon varit där.

Onsdagen kom och gick, vi levde alla kring mor och försökte vara hos henne hela tiden. Några timmars sömn blev det under dagen, vi var alla trötta. Försökte vila och samla krafter för att orka vara starka för hennes skull. Vi fortsatte att sitta vid hennes sida och prata, vaka bredvid henne. Det var skönt att få den tiden med henne, det fanns så mycket jag ville säga. Det var också stunder som jag bara satt där och lyssnade på hennes andetag. Mors närvaro och frånvaro gick ihop. Hon var där men det kändes som att det bara var till kroppen. De korta stunder som hon var vaken var få. Jag sjöng för henne i hopp om att det skulle få henne att slappna av. Det kändes bra och som om hon märkte att vi var där hos henne.

Hennes sista dagar är stundtals suddiga för mig. Vi väntade alla på det oundvikliga. Men det är svårt att bara gå och vänta på dödens omfamning, det slutliga bekräftande. Samtidigt som jag ville vara där ville också en del av mig rymma.

Tio långa år, tio långa år som lett mot slutet. Forna styrkan i en kropp som sakta lämnat den som kämpat in i det sista. Det var våran mor, aldrig ge upp! Men genom åren var det allt fler saker som inte längre gick. Inte cykla, inte orientera eller åka skidor. Min mors stora passioner i livet försvann en efter en. På somrarna älskade hon att orientera och på vintrarna åkte hon skidor. Min mor var en av dem som åkte 16 tjej-vasan tävlingar i rad innan kroppen satte stopp.

Klockan hade passerat midnatt och far med mors assistent samlade oss bröder. Mors kamp var nära slutet nu. Det hördes på andetagen som blivit ytligare, andningen var mer ansträngd och ibland med flera sekunders uppehåll. Vi kramade pussade och fanns där vid hennes sida. Allt var så påtagligt när vi stod där runt hennes säng. Far var samlad men man kunde se att han också var ledsen, det var vi alla. Vi förstod vad som nu hände. En sista gång var vi samlade i familjen. Vi delade mors sista andetag. De sista ytliga som slutade med vad som kändes som en lättnadens suck. Äntligen vila efter så många år i en falnande kropp. I sitt livs längsta lopp kunde hon nu gå i mål. När mors sista andetag tystnat var allt bara stilla.

Efter mors bortgång har vi i familjen funnit styrkan som familj igen. Under den tiden som vi kämpade på olika håll med att bearbeta mors sjukdom kändes det avlägset. Med hjälp av varandra har vi tillsammans kunnat sörja den familjemedlem vi förlorat, min mamma, pappas fru. Vi har genom varandras styrka, och den styrka som mor hade när hon var vid liv hittat kraft att gå vidare med sorgen.

Fredrik Bonde, född 1978, ung anhörig till alzheimersjuk mamma.