Pappa försvinner framför ögonen på mig

Han har alltid jobbat. Kvittar om han har haft världens förkylning, maginfluensa eller vad det nu kunde vara. När bilen inte fungerade tog han alla sorters förbindelser för att ta sig dit. Hände till och med att han cyklade till jobbet, cyklade 03.00 på morgonen och kom hem 20.00 på kvällen!

För något år sen började jag och mamma märka något som inte stod rätt till, men vi ignorerade det och tänkte inte mer på det. Efter ett tag insåg vi att det kanske inte var någonting man skulle ignorera. Men det sista jag hade i huvudet var Alzheimers sjukdom…

Jag har aldrig direkt haft någon bra relation till min pappa, han har ”bara varit min pappa”. Han har alltid varit den fräcka pappan dock. Det var alltid han som slängde ur sig de konstiga kommentarerna till mina kompisar och försökte vara rolig med sina dåliga skämt som ingen skrattade åt, förutom han själv. Han har alltid pratat mycket om jobbet och bilar. Alltid fixat sina egna bilar, minns inte att han någon gång lämnat in någon av alla vi har haft.

Nu är han två veckor på korttidsboende i månaden. Först var det bara 1 vecka och det fungerade bra i början, men efter ett tag märkte vi att 3 veckor hemma blev alldeles för mycket för mig och mamma. Det har fungerat bra till viss del, vi vill gå och besöka honom, men samtidigt inte. Det blir så tungt att behöva åka till ett demensboendet för att få träffa pappa. Så borde det väl inte vara?
När vi väl är där och ska gå hem blir han så fruktansvärt ledsen och börjar gråta. Sist kunde han knappt säga hej då utan han var full av gråt i halsen och bara kastade i sig maten som fanns framför honom…
Jag låter kanske som världens egoist som inte besöker min pappa, men jag träffar honom två veckor när han är hemma och hjälper mamma och ta hand om honom i den mån jag kan. Sen laddar jag upp med energi när han är där. Både jag och mamma hinner vila upp oss och ta nya tag tills han kommer hem.

Vi är 8 syskon i familjen, nästan alla har barn utom jag och min ena storebror. Runt 17 barnbarn finns det sammanlagt. Det finns de som är så pass små att han inte träffat dem eller att han inte kommer ihåg dem, men han kanske bara blandar ihop oss? Jag menar, vi är ändå 8 barn och 17 barnbarn… Kanske är det inte sjukdomen som gör det, det kanske bara blir så, eller?
Sådana tankar får jag i huvudet dagligen. Försöker hitta anledningar till att det han gör inte har med sjukdomen att göra. För min pappa finns där, ibland ser jag honom, ibland får jag höra hans skratt. Det skrattet han alltid fick när han och mamma satt en fredagskväll framför tv:n, drack vin och tittade på någon rolig film. Det gick inte att undgå, man blev glad och skrattade åt honom!

På senaste tiden har alla dessa skuldkänslor kommit upp på ytan, allt jag sagt och gjort till/mot honom under alla åren han varit frisk. Jag kunde bli irriterad på honom för ingenting, vara onödigt otrevlig och allmänt som en tonårstjej brukar vara, lite värre kanske. Nu när jag sitter för mig själv på bussen eller är ute och går kommer alla känslor som en sten i bröstet på mig. Alla tankar om att jag kanske varit världens jobbigaste dotter som tagit massa kraft från honom bara genom att lägga negativ energi på honom? Tänk så är jag en del till att han är sjuk? Även om jag vet långt inne i mig själv att det inte finns någon möjlighet att det skulle vara mitt fel, så finns det ändå där. Varför sitter jag och tvekar när jag skriver om jag nu är säker på att det inte är mitt fel?!
Jag försöker fokusera på det positiva så mycket det går, även om det är fruktansvärt jobbigt att inte ha någon att prata med. Jag har sagt till mig själv många gånger att jag ska gå till en psykolog och prata av mig om allt, men vad ska han/hon göra? Jag vill inte gå dit och gråta varje gång, veta det innan jag går dit att det kommer bli så. Men samtidigt är det kanske vad jag behöver för att hitta styrka till att hjälpa pappa på det sättet han behöver?
Vi är som sagt en hel del syskon men vi har inte den relationen till varandra att vi kan prata om allt. Hade vi bara satt oss ner och tagit tag i allt hade det inte varit några problem, bara det att vi inte gör det..

Jag har några nära vänner, vissa närmre än andra och visst jag kan prata med dem om det. Men de förstår inte på det sättet jag hade velat, men hur skulle dem kunna göra det? Dem vet nästan lika lite som mig om allting. Men jag vill ändå banka in det i dem, att de ska veta allting, att de ska hjälpa mig. Sen tänker jag efter och ser mig som världens mest elaka person som ens har dem tankarna om mina vänner? Jag kan inte tvinga dem till att hjälpa mig, jag vet att dem finns där om jag behöver prata. Men jag får inga svar, jag vill ha svar. Jag vill ha svar på varför just MIN pappa blivit sjuk, varför just MIN pappa kommer försvinna inom en snar framtid, varför MIN pappa inte får vara den personen han alltid varit. Även om vi inte haft en jättebra relation är det ändå min pappa och jag älskar honom.
Jag är 21 år gammal, borde inte mina barn få träffa sin morfar? Vem ska gå med mig nedför altaret när jag gifter mig? Jag fasar för den dagen när han är borta, även om hans hjärta slår, finns han inte där. Personligheten, humorn, talet, rörelserna är inte min pappa. Men man ska glädjas åt nuet sägs det, varför kan jag inte det? Jag har svårt att se det positiva även om jag försöker.

Jag har aldrig förstått uttrycket av att en demenssjukdom är en anhörigsjukdom, förrän jag fått uppleva det själv. Det känns som hela familjen har drabbats, det känns inte som en person är sjuk. Jag hoppas över hela mitt hjärta att pappa inte är medveten om vad som händer i dagens läge, om hur sjuk han är och vad han har framför sig. Vill inte att han ska gå och må dåligt över det, jag vill och hoppas att han kämpar, att han kämpar mot denna hemska sjukdom som har drabbat honom och hela vår familj. Det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag vill att min pappa ska bli frisk, att allting ska bli som det alltid varit, att mamma ska få leva med den mannen hon gifte sig med. De firade deras 47 åriga förlovningsdag nyligen utan att han ens visste det, han som oftast hade koll på sådant.
Men mest av allt så jag vill hitta ett bot mot Alzheimers sjukdom! Tänk så lätt allt hade blivit då, min pappa hade blivit frisk och framtiden hade varit ljus. ”Tänk om”, de två orden som cirkulerar i mitt huvudet dygnet runt.

Angelica Andersson, född 1991.