Min mamma har Alzheimers

Jag har levt med Alzheimers sjukdom i cirka sex år. Om jag ska summera dessa dryga sex år med två ord skulle det bli kaos och ensamhet. Kaoset syftar till det kaos jag hade inom mig, över alla de olika känslor som dök upp och ensamheten står helt enkelt för hur ensam jag kände mig under den tiden.

Jag var 15 år gammal då jag en dag fick veta att min mamma var sjuk, att hon led av Alzheimers – en sjukdom som inte sa mig så där väldigt mycket. Klart jag hade hört talas om Alzheimers men jag hade inte riktigt förstått vad den gjorde, hur dess förlopp såg ut. När jag fick veta lite mer om sjukdomen, vad den innebar, insåg jag att jag skulle förlora min mamma. Jag skulle inte förlora henne den dagen utan under många dagar framöver, sakta med säkert skulle hon tas ifrån mig och min familj och jag kunde inget göra för att stoppa det.

Efter att jag bearbetat beskedet om att min mamma hade Alzheimers kom tårarna. Jag grät över att mamma, som då var 48 år gammal var obotligt sjuk och över rädslan att förlora henne. Jag grät för att jag var ensam med henne och jag inte visste hur jag skulle handskas med varken sjukdomen eller henne. Till en början försökte jag ignorera det, låtsas som att det inte hade hänt något. Om inget hade hänt skulle jag heller inte ha något att oroa mig för. Men rätt snabbt insåg jag att det inte gick att ignorera, det blev allt tydligare att hon var sjuk. Och då jag fick ta över mer och mer av hennes sysslor så ignorerade jag inte mer, jag blev förbannad istället. Hon började ställa saker fel, göra saker fel och tappa initiativförmågan, så om något skulle göras var det jag som fick göra det. Ilskan kokade inom mig.

Att ta hand om sin mamma – laga mat, tvätta, städa, säga till henne vad hon skulle göra och så vidare hör inte till en femtonårings sysslor. En femtonåring ska få vara en vanlig ungdom som bråkar med sina föräldrar, gör revolt, blir omhändertagen och ompysslad, får hjälp med det han/hon behöver, utforskar livet samt umgås med sina kompisar och har allmänt roligt. Tonåren är en tid man ska njuta av. Jag njöt inte alls mycket. Jag var arg. Arg för att allt var så fruktansvärt orättvist. Varför skulle detta hända just min familj? Vad hade jag och min bror gjort för att förtjäna detta, och speciellt mamma? Och just det, mamma, hur kunde hon gå och bli sjuk? Det var många frågor som dök upp i huvudet och jag fann få svar till dem.

Största anledningar till att jag inte kunde hitta svaren till mina funderingar och frågor var att jag kände mig ensam. De människor som fanns runt omkring mig förstod inte vad jag pratade om. Mina känslor och tankar kring min mammas sjukdom hade ingen annan gått igenom. Ingen av mina vänner hade erfarenhet av att se sin förälder sakta men säkert tyna bort och ingen behövde vara lika vuxen och tänkande som jag. Efter försök att prata med vänner gav jag tillslut upp, inte för att de inte var stöttade, de var underbara, men för att jag inte orkade besvära dem med massa tråkigheter då de inte förstod vad jag pratade om.

Jag hade ett stort behov av att tömma mitt huvud och få prata ut om alla känslor jag hade. Tillslut fick jag träffa en psykolog, pappa hjälpte mig med det, ingen annan. Psykologen var min räddning och det bästa jag varit med om. Att få prata av mig var verkligen vad jag behövde. Jag kunde säga exakt vad jag ville och ingen tog skada. Min kära psykolog ställde motfrågor till mig som fick mig att börja tänka lite annorlunda, inte i samma inpräntade bana som jag tänkt under de senaste åren. I samma veva träffade jag också två stycken underbara systrar som hade samma problem som jag, deras pappa var sjuk. Det i sig var också en räddning. Jag var inte längre ensam.

Åren gick sakta men säkert framåt. Mamma fick komma in på ett hem och jag fick chansen att leva ett eget liv, vilket inte var lätt. Såret från att mist min mamma fanns kvar, och det gör det än idag, det kommer nog aldrig riktigt försvinna. Ibland blossar det upp och då kommer många gamla känslor tillbaka men oftast, nu för tiden, är det stilla.

Många gånger har jag önskat att hon skulle ha fått någon annan sjukdom, cancer till exempel, för att hon då skulle försvinna snabbare – jag skulle slippa må så dåligt, länge. Efter att ha tänkt på ett sådant sätt fick jag dåligt samvete och funderade vad jag var för person egentligen som tänkte så om min egen mamma. Idag tycker jag det är okej att tänka så och jag önskar fortfarande att hon hade fått drabbas av något annat som skulle ha gjort processen snabbare både för hennes del och oss anhöriga.

Jag försöker att leva med sjukdomen och acceptera att min mor, kvinnan som födde mig till denna värld, inte finns längre, för det gör hon inte. Kroppen är vid liv men själen är inte detsamma, den är död. Jag försöker också tänka att trots att jag har gått igenom mycket jobbigt under de gångna åren har jag även vunnit något viktigt av det, jag har fått otrolig styrka. Jag har klarat mig igenom en av de jobbigaste sakerna man kan vara tvungen att möta som tonåring. Jag tror att det är viktigt att man försöker hitta något positivt att se i det negativa, även fast det är svårt. För mig tog det lång tid att hitta de positiva men då jag väl gjorde det så blev det lite lättare.

Mamma lever – i mitt minne, det finns många fina minnen och de bevaras med kärlek. Jag vet att hon skulle vilja att jag såg framåt och levde mitt liv. Att jag skulle må bra och känna glädje. Jag försöker nu leva detta liv, för henne, för mig. Tanken över att hon skulle må bra vetandes att jag mår bra, gör mig lycklig. Jag försöker leva ett så pass normalt liv som möjligt. Jag ignorerar inte hur det verkligen är, jag finner mig i det. Jag lever bra och hoppas att mina jämlika kan göra detsamma. Att acceptera en sjukdom är oerhört svårt men när det väl är gjort så har man kommit en oerhörd bit på vägen.

Lisa Mattson, födelseår 1985, Ung anhörig till alzheimersjuk mamma.