Inte min mamma!

När sjukdomen började ge sig till känna på min mamma kändes det redan som om det var för sent. Det var som att jag redan visste vad som väntade men jag var för rädd för att verkligen inse det. Tanken på att jag skulle få leva mitt liv framöver utan en mamma vid min sida gjorde mig förtvivlad.

Min mamma gav mig det som gjorde mig till den person jag är idag. Hon gav mig en stomme, ett stöd, en trygghet som jag alltid trodde jag skulle kunna luta tillbaka på under min tid mellan barn och ungdom, ungdom och vuxen. Men istället fick jag lära mig att klara mig utan hennes stöd. Jag fick lära mig att stå på egna ben betydligt mycket tidigare än beräknat, och betydligt mycket tidigare än andra i min ålder. Det var en tuff kamp av orättvisa, men en kamp som jag var tvungen att ta hem för hennes skull. Det fick mig att växa som person, även om jag nu önskat växa på ett annat sätt. Jag fick hitta min trygghet utan henne, och jag fick hitta min ståndpunkt själv. Det var en tid med många tårar blandat med ilska och sorg. Att se sin mor sakta försvinna bort från en är en syn jag tror att ingen människa vill uppleva.

2003 fick min mamma diagnosen Alzheimers, det var dock en osäker diagnos och fler prover skulle tas innan man kunde fastslå vad det var. Tiden gick och det tog på krafterna att se hur min mamma bara några år innan 50 försämrades för var dag som gick. Det var en jobbig tid där jag förmodligen inte var ensam om att söka fel hos mig själv. Kanske var det mig det var fel på och inte min mamma. Det vart oundvikligt att beskylla mig själv för det som hände. Även fast jag innerst inne visste att detta var något som ingen utav oss valt. Ingen ville gå detta öde till mötes.

Min mamma gled allt mer och mer ifrån mig. Jag kunde längre inte känna igen henne och hon kände inte igen mig.Jag försökte prata med henne, föra en konversation men ofta hade hon inget minne av det samtalsämnena som jag tog upp. Ställde jag en fråga kunde hon ge mig ett helt annat svar än det jag beräknades att få. Det var ingen hemlighet längre att min mamma var sjuk och jag skämdes till en början att vistas tillsammans med henne. Dels för att de flesta som jag kände inte hade någon kunskap om sjukdomen. Så här i efterhand måste jag medge att jag var en utav dem, jag kunde inte påstå att jag egentligen visste vad det handlade om. Informationen från sjukvården var usel och det jag visste var information som jag själv tagit reda på genom Internet, oftast på utländska hemsidor.

I slutet av 2003 fastslogs diagnosen frontallobsdemens. Jag tror inte att någon inom vår familj blev särskilt nedstämda. Ingen utav oss visste riktigt vad det innebar. Samtidigt kände vi en lättnad över att vi efter så lång väntan äntligen fick ett svar på alla våra frågor. Till en början hoppades jag på att hon skulle bli bättre och att den mamma jag en gång hade skulle komma tillbaka till mig. Så blev inte fallet, och jag sörjde över att min mamma gått förlorad. Jag mådde dåligt under en lång tid, något som vilken människa som helst skulle ha gjort. Jag sörjde över en person som själsligt inte fanns, en person som ändå gick omkring i vårt hus; min mamma. Sorgeprocessen tog tid och det finns stunder än idag då jag känner mig förtvivlad över all tid jag inte fick tillsammans med henne.

Det många inte begrep var att min mamma var död för mig. Det var inte många i min närvaro som förstod allvaret med sjukdomen. Vänner försökte trösta mig med att säga att jag i alla fall ha min mamma kvar fortfarande, men i själva verket hade hon gått bort för flera månader sedan och det var orsaken till att jag var ledsen. Det var svårt att få dem att förstå, dels för att jag inte riktigt själv förstod och kunde förklara för dem. De flesta ifrågasatte hennes ålder. En del frågade mig dessutom om jag inte menade min mormor som började bli gammal. Ingen tycktes förstå allvaret och jag insåg ganska snabbt att som läget såg ut kunde endast jag hjälpa mig själv eftersom ingen annan tycktes förstå min saknad eller tog det på allvar. Det var i en situation som denna som jag verkligen förstod vilka mina riktiga vänner var.

Trots att jag många stunder kände mig ensam så visste jag att det fanns hjälp, personer som lyssnade och fanns där för mig, när jag var redo. Med det stöd jag fick lärde jag mig att leva. Inte med min mamma, men genom den hon var. Idag lever hon vidare inom mig och för allt det hon gav mig är jag djupt tacksam.

Susanne Axelsson, födelseår 1986, ung anhörig till frontallobsdement mamma.