Ett brev till dig

”Min mamma säger också så ibland.” Orden som skulle få mig att bli lite lugnare, som skulle få mig att sluta tro att det kanske var något annat. Jag ryser fortfarande när jag hör dem, hur skulle de någonsin kunna få mig lugn? Det var just för mig det visade sig vara något annat, för oss. 

Ingen förstod riktigt när allt började, och ingen kommer någonsin att få veta det heller. Om jag bara hade förstått då när jag var 14 år, att det som hände hemma hos mig inte var sånt som hände hemma hos alla andra. Det är enkelt att vara efterklok, och ofta tänker jag på att jag skulle ha skrivit ner det som gjorde mig så arg och ledsen. Idag kan jag inte komma på mer än att mamma aldrig visste vilka vänner jag varit hos. Eller den gången när pappa under en frukost på ett hotell, sa till mamma att han hört från mig och min storebror att hon börjat glömma bort så mycket, var det verkligen så? Mamma började i alla fall gråta, och jag tröstade.

Jag och min mamma, vi har alltid funnits där för varandra. Jag har alltid sett mamma som en stark person. En som alltid har klarat av mycket, sånt som jag också vill kunna göra. Stark, snäll och otroligt omtänksam. Jag undrar om allt det kommer att försvinna, jag menar med allt det som sjukdomen tar bort från henne? Nu när jag bor ensam med mamma blir allt mycket svårare, det blev det redan i början. Samma höst som min storebror David flyttade, ringde jag och försökte få tag i någon på sjukhuset som kunde hjälpa mig. Då var jag 16 år. Mamma tänkte absolut inte ringa själv, det var inget fel på henne.Hon märkte det antagligen inte själv, men för mig var det inte min mamma som mötte mig när jag kom hem från skolan. Efter ett antal samtal till sjukhuset, med vidarekopplingar och nya nummer som jag kunde prova ringa, så var det äntligen en sköterska som berättade att jag nog hade kommit rätt. Jag förklarade för henne vem jag var och försökte sedan få fram att jag hade en mamma som börjat glömma bort saker, sa att jag var orolig och ville gärna att mamma skulle få tid för en undersökning. Eller vad gör man egentligen med människor som glömmer tänkte jag? – Vad bra att du ringer, sa hon. Hennes beröm kändes verkligen skönt.

Undersökning, får man svar direkt? Vad är det de ska undersöka egentligen? Var hon bara stressad som så många sa, kan inte den här läkaren bara ge oss en medicin som gör allt bra igen? Första undersökningen gav nog både mig och mamma ganska goda förhoppningar. Vi pratade lite, jag, mamma och läkaren. På något sätt tyckte jag att läkaren fick det att låta som om jag överdrev alltihopa. Han trodde att det bara kunde vara någon vitaminbrist som orsakade försämringar på mammas minne. Vi fick tid för återbesök i alla fall, det kändes mycket tryggare så eftersom jag ändå bara tvivlade på den där vitaminbristen han pratat om. Återbesöket blev bara någon månad efter det första besöket, och under den tiden hade mamma även tagit en hel del prover och även röntgat hjärnan. Beskedet som vi fick på återbesöket blev värre än vad vi väntat oss, plötsligt sa läkaren att mycket pekade på att min mamma var sjuk. Att hon hade Alzheimers. Ja, det där som gamla tanter får och som man dör av. Gamla tanter och tydligen min mamma, min guldlock var sjuk. Vi grät båda två, vad kunde ge tröst nu?

På vägen hem efter det andra läkarbesöket åkte vi förbi en hälsokostbutik och inhandlade allt som stod på listan som läkaren gett oss, i samma påse fanns en dyr medicin från sjukhusapoteket. Aricept 5 mg. Den skulle visa sig vara tvungen att höjas till 10 mg.

När jag skriver det här har ett år gått sedan vi var på den första undersökningen på sjukhuset. Läkaren där visade bilder på hur mammas hjärna krymper och hon fick göra tester som vilken frisk människa som helst skulle klarat av. Många av de frågor som ingick i testet visste jag att hon borde klara av, men när hon sedan bara satt tyst och skrattade bort det lite lätt med ett ”Nej jag kan inte komma på vad det är” eller ett ”Ja du, vad ska jag nu svara” ville jag försiktigt bara skriva ner svaren på en lapp, som jag sedan kunde ge åt mamma utan att läkaren skulle märka något. Allt bara för att hon skulle kunna visa honom att hon för en gångs skull kunde.

Hon är inte min vanliga mamma längre, hon försvinner bara, mer och mer. Hon tjatar inte om att jag måste göra läxorna längre. Min äldre bror fick nog höra det tills han gick ut gymnasiet. Ingen äcklig apelsinkyckling äter vi heller, det räcker väl med att växla mellan pyttipanna och fiskpinnar? Jag vill inte behöva vara en personlig assistent åt mamma, jag vill bara få vara dotter och en vän. Allt som händer nu gör att jag är rädd att jag ska glömma bort min vanliga mamma. Hon som hittade på att hon varit guldlock när hon var liten, som tvingade med oss ut i skidspåren på påsklovet och som alltid pratade om att skinn på näsan var så viktigt. Mamma som på alla utvecklingssamtal på lågstadiet, inte kunde förstå varför jag var så blyg i skolan när jag minsann kunde ryta till där hemma. Men som ändå på något sätt kunde förstå mig så som mammor kan. Hon såg en liten del av sig själv i mig. Mamma som lyssnade på Cat Stevens och älskade blått. Mamma som lärde mig dansa foxtrot när gästbanden i Bingolotto spelade sin musik.

Vissa stunder blir hon så klar, nästan så jag inte märker av hennes sjukdom. Hon vill ha målade naglar och frågar om jag har förslag på vad hon kan ha på sig för kläder på jobbet nästa dag. Hon pratar om när jag var liten, och det känns så fint, fast att jag hört allt arton gånger redan så hör jag det gärna igen. Jag älskar när hon skrattar, att se henne le gör mig varm, hela hon lyser upp. De gånger när hennes humor kommer fram njuter jag så mycket jag bara kan av den. När hon är ledsen och besviken på att just hon är sjuk, får jag ofta frågan varför hon och ingen annan blev sjuk? Men vem kan ge svar på omöjliga frågor?

Jag hoppas att jag är lika stark som min mamma, hon tog hand om min morfar när han blev gammal och började glömma. Hon klarade av det, hon har klarat av mycket och har lärt både mig och min bror mycket fint. Fortfarande finns det fina saker kvar, jag hoppas de stannar för alltid. Fiskpinnarna börjar visst bli klara ute i köket nu, det luktar så i alla fall. Elvisplattan snurrar på i vardagsrummet också, en gammal LP-skiva. Jag undrar om mamma har lust att dansa lite foxtrot?

Regina Kamali, född 1988, Ung anhörig till alzheimerssjuk mamma.