Du är med mig pappa, vart jag än går

I april år 2003 var jag 10 år gammal. Min pappa var 46 år och hade fått diagnosen Alzheimers sjukdom. Då hade han visat symptom som liknat depression sen en tid tillbaka. När pappa fick diagnosen så förstod vi vad pappas huvudvärk och trötthet berodde på. Han var inte utbränd, det var en demenssjukdom.

När pappa fick diagnosen insåg jag att han under i stort sett hela min uppväxt haft symptom som kan vara tecken på Alzheimers; han har gått undan när det kommit folk, haft plågsam huvudvärk och behövt vila ofta under dagen för att orka.

Som den tioåring jag var då tänkte jag naivt att pappa skulle bli frisk och i den världen levde jag i flera år. Mamma försökte förklara, men jag blundade. Vi fick hjälp av hemtjänstpersonal, det var nästan olika personer varje dag och det blev påfrestande för hela familjen.

Pappa blev arg, han höjde rösten, svor och hotade, han blev som en annan person. Stunden efter var han lugn, såg på mig med snälla ögon, en blick som sa: ”Förlåt, jag vet inte vad jag gör”. Någonstans innanför sjukdomsskalet fanns min älskade pappa kvar.

Pappa kunde inte bo kvar hemma, det funkade inte. Oktober 2006 flyttade min pappa först till avlastningsboende i väntan på en plats på en avdelning för yngre demenssjuka. Julen 2006 kom pappa hem, men det var sista gången. Han skrek att han ville få träffa sina barn. Men när han såg oss, skrek han ännu mer och ville inte se oss. Det blev en omtumlande jul och efter det träffade jag inte min pappa på 1½ år. Jag vågade inte hälsa på, ville inte se vad sjukdomen hade gjort mot honom. Ibland tänkte jag ”det kan inte bli sämre än så här” men så insåg jag att det kunde bli ännu sämre. Det var en smärtsam insikt.

På pappas födelsedag våren 2008 åkte jag till boendey med mamma och min lillebror. Då sa han inte mycket mer än ”Mm” och ”Jaha”. Han gick med hasande steg och såg ut som en gammal man. Resten av 2008 försämrades pappa hastigt, han kunde inte längre gå och behövde hjälp med det mesta.

I mars 2009 dog pappa. Det var både en befrielse, äntligen var en fri från sjukdomen! Men framförallt en chockartad sorg som ännu följer mig varje dag.

Alla de fina minnena håller jag hårt i, det fanns guldstunder och det fanns saker som var bra mitt i allt det mörka och svåra. Jag tycker det är viktigt att se människan bakom sjukdomen och allt det som gjorde pappa till den fina människa han var. Jag tycker också att det är viktigt att få känna, precis allt man känner. Att tillåta sig själv att få vara ledsen och arg men också tillåta sig själv att få vara glad. Man måste få både gråta och skratta!

Min tröst idag är vänner, min underbara mamma och mina underbara syskon. Den här resan har gjort mig både stark och svag. Jag är en ung människa med en gammal själ som försöker att sakta ner och inte ha så bråttom. Mitt liv har bara börjat och pappa är med mig i varje steg jag tar.

Jenny Eriksson, födelseår 1992, var ung anhörig till sin pappa med Alzheimers