Det är inte på riktigt

Jag läser om demens, att man inte kan prata, att man glömmer bort sin omgivning, att man glömmer bort saker, att man inte finns fast man finns. Det går inte in i mitt huvud. Jag förstår samtidigt som jag inte alls förstår.

För många år sedan skojade vi om hans dåliga minne. Nu är det inte ett skämt längre. Nu är det verklighet. Men jag kan aldrig tro att min pappa, min älskade pappa, som sitter vid köksbordet och dricker Oboy med mackor och pepparkakor på, att han, en dag inte kommer att veta vem jag är. Det är omöjligt för mig att förstå. Det är sådant som bara drabbar andra. Min pappa kommer vara ett undantag. Eller hur? Jag kommer nog aldrig att förstå. Förstå faktumet att en dag så kommer han vara där. I stadiet då han inte längre minns. Ändå kan jag inte stoppa tårarna när tanken slår mig.

Jag var 15 år, mina två yngre tvillingsystrar var 12 år, det var då, som vi fick veta att pappa var sjuk. Han var 41 år. Det var lite mer än 1 år sedan. Pappa hade alzheimers, han har alzheimers. Eller egentligen vet jag inte vad han har.. Har han demens eller alzheimers eller är det samma sak? Jag kan inte så mycket. Även fast jag läst om det, mer eller mindre, flera gånger i veckan nu en period. Det jag läser går inte riktigt in. Som jag sa, det kan inte vara min pappa. Även fast han passar in på en del punkter i de där mallarna i hur långt gången man är. Ändå lever jag i fantasin att detta inte händer på riktigt. Jag lever vardagen som att pappa inte är sjuk utan att det är något annat som gör att han inte minns så bra. Min pappa är väl inte så sjuk.. Kanske.. Tror jag..

I början när jag fick reda på det så var det jätte jobbigt. Jag kopplade allt han sa till hans sjukdom. Han kunde upprepa saker flera gånger och jag blev så arg. Så arg på att han var så trög. Men det känns nästan som att ju mer tiden går så blir han bättre. Men det kan ju inte stämma. Jag kanske bara börjar vänja mig. Vänja mig vid att han är sådär trög.

Mamma säger ofta att doktorn säger att pappa är väldigt smart, det är därför han är så bra. Min pappa är bäst. Han är utbildad civilingenjör och har rest och reser mycket. Han håller kurser och går på kurser. Han är min förebild. Precis som en pappa ska vara. Han är väldigt barnslig. Han gillar att leka och vill alltid brottas när man går förbi i korridoren. Han tycker att han är jätte rolig när han byter ut vissa ord till bajs när han läser saker för oss. Men det är det som gör han till den bästa pappan i hela världen. Trots att han är sjuk och att jag kommer förlora honom, så hade jag aldrig velat byta ut honom för någon.

Det skrämmer mig att han en dag inte kommer vara den där lekfulla pappan. Samtidigt får jag inte tänka så. Jag kan inte gå runt och tänka att allt det här kommer försvinna. Jag måste ta vara på det som jag har. Jag måste leva för varje dag. Men det är inte alltid lätt att leva med honom. Trots att han är hyfsat lätt sjuk. Jag blir ofta arg och irriterad på honom här hemma för att han frågar om så mycket. Jag har alltid hjälpt till i min familj. Det gör mina systrar också. Vi tvättar, diskar och lagar mat ibland. Så det är inte det som kommer bli en så stor förändring med tiden. Men vi låter pappa göra så mycket han kan, medan han kan. Han blir glad när han kan. Och ledsen när han inte kan. Han gillar inte att fråga. Men det måste han göra ibland.

Att prata om detta är svårt. Det är därför jag gillar att skriva. Att skriva och läsa får mig att må bättre. Att få veta att andra har det som jag. Jag gillar inte att prata med min familj om det, och det är svårt att prata med vännerna som vet om det. Det finns väl egentligen ingen som fattar. Inte ens jag. Tankarna som flyger runt i huvudet är många. När kommer han dö? Hur länge tar det innan han inte minns mig längre? Kommer jag få denna sjukdom?

Min farmor dog när hon var 47 år. Nu har min pappa sjukdomen vid 42 år. Det går i släkten och det finns en chans att jag också kommer drabbas. Det går inte att undvika den tanken. Men trots att tanken finns så försöker jag att inte tänka på den så ofta. Jag kan inte gå runt och oroa mig när jag kommer dö. Nu är det min pappa. Det är han allt måste handla om.

Pappa kommer bli värre, pappa kommer flytta hemifrån, pappa kommer sluta minnas, pappa kommer sluta minnas mig. Så är den här sjukdomen. Han är sjuk och det är ingenting som går att ta bort. Jag måste få in det i min egen skalle. Det värsta är att han kommer dö innan han är död. Han kommer inte minnas det jag och min familj kommer måsta minnas. Han kommer inte minnas det där sista åren, månaderna eller dagarna. Min pappa kommer vara borta samtidigt som han kommer sitta framför mig. Levande men död. Det är det värsta. Men jag kommer fortsätta kämpa för jag vet att jag inte är ensam, även fast det kan kännas så ibland.

Jag älskar min pappa!

Elin Sjöberg, ung anhörig till alzheimersjuk pappa.