Stinas berättelse - ny skribent

Stinas berättelse - ny skribent

Min mamma 
Mamma insjuknade natten till julafton 2016 och vi for till Sollefteå sjukhus där hon lades in, utan att någon kunde säga vad som gjorde att hon inte kunde gå längre. Stafettläkare kom och gick utan att någon tycktes ta mammas fall på allvar. Efter nyår fick hon ett slaganfall och jag sprang efter hjälp och sa att jag misstänkte stroke, men läkaren tyckte inte att symptomen stämde. Trots att mamma nu varken kunde prata, äta eller fixera blicken skulle det dröja ytterligare en vecka innan hon fick genomgå en ordentlig röntgen, som visade att hon fått en omfattande stroke på ett atypiskt ställe samt tidigare mindre infarkter. Tacksamheten över att hon levde blandades med sorg över att hon aldrig skulle bli sig själv igen. Vanvården och vanmakten vi känt förblir, trots viss upprättelse från IVO, ett obearbetat trauma och ett öppet sår. Det kommer dröja innan jag litar på vården och välfärden igen. 
 
På stroken följde vaskulär demens. Mamma har svårt att orientera sig i tid och rum, men humorn förblev intakt och hon vet fortfarande vilka vi är, vilket betyder allt. Känslan att tiden är utmätt och att hon kan vara på väg bort stressar, då man vill göra det mesta av den tid hon har kvar och fortfarande är ”med”. Hon behöver hjälp med vardagens alla sysslor och bor växelvis på ett korttidsboende, växelvis hemma. Vi blev nekad assistens, så jag och min syster har turats om att fara upp och hjälpa pappa under hemmaveckorna. Att vårda mamma har varit tufft men också läkande. Parallellt med det har vi måstat tömma och rusta upp huset och gården inför en försäljning, för att hitta ett handikappanpassat boende. 
 
Ett och ett halvt år har gått sedan mamma blev sjuk och tillvaron är fortfarande som försatt i undantagstillstånd, även om saker och ting börjar sjunka in och falla på plats. Min masteruppsats är fortfarande oskriven och jag står utan inkomst, så att försöka återuppta ens eget liv blir nästa utmaning.
En samtalsgrupp för barn till förälder med demenssjukdom har varit till stor hjälp och är något jag rekommenderar alla att gå på, då det annars kan kännas ensamt att vara med om detta som ung.